Män som älskar kvinnor

Bild

Karin Enström talar för Norden i säkerhetsrådet.

”As long as men are viewed as superior and women as inferior, gender based violence will continue” Sveriges försvarsminister i säkerhetsrådet idag.

På FN blir vi inte våldtagna. Men kvinnor får lära sig att vi är underordnade. Män dirigerar oss, förnedrar oss och reducerar oss. Det börjar i hissen på 46e våningen.

Varje gång den stannar på 45e våningen drar praktikanttjejerna en bävans suck. Jag gav Hakan mitt visitkort när hans kollega introducerade oss i telefonbutiken utanför FN. Då förstod jag inte att det var samma diplomat som skickat de mail som min kvinnliga praktikantkollega hade ventilerat sin ångest över några veckor tidigare. Lite för personliga, lite för närgångna, lite för oprofessionella. Hakan mailar efter några dagar. Han uppskattade mötet och hoppas att vi ses snart igen. Jag delar inte hans önskan. Någon av de turkiska kvinnorna har ormskinnspumps. En annan har rosa ballerinaskor. Det är en lättnad att skönja deras färgglada skor i springan när hissen öppnar sig på 45e. Har man otur möts man av ett par svarta snörskor som viskar att man är ett byte, att man har lite för långa ben, lite för genomskinlig blus och lite för tighta byxor.

Innan Patrice slutade i receptionen var det han som var min minst önskade medresenär i hissen. ”Hello, Princess”, hälsade han gärna och kanske kysste han sina fingertoppar och slog ut med handen för att mest möjligt förankra sin uppskattning. ”You should be a model. If I had an agency I would hire you right away. You have the perfect body for it.” 46 våningar kan ta lång tid. Om det blåser ute tar det extra lång tid, för att undvika att hissen svajar mot väggarna.

Om man har tur så går det på någon fransos redan på 44e och då kan man parera dem mellan sig och Patrice för att få slut på det ovälkomna karriärsamtalet. Sedan kan man utnyttja sina långa modellben till att snabbt skritta ut genom dörren bort mot FN-huset.

Där börjar nästa mentala prövning.

Jag var på möte med ambassadören. En av mötespunkterna handlar om hur vi ska få en jämnare könsfördelning i Internationella brottmålsdomstolen. Beskedet var glädjande.

”I was asked to find a woman to work with me. And I am now happy to say that I have found myself a fine woman”, förklarar den manlige talaren belåtet om sin nya kollega. Min ambassadör fnyser till. Men talaren får hållas. Männen får hållas. Och kvinnorna tyglas.

Annonser

FN slänger pengarna i sjön

Bild

Vårens första havsrättsförhandlingar är så tråkiga att jag håller mig vaken genom att låta bli att lyssna. Att jag fått i uppgift att bevaka arbetsgruppen i den ”reguljära processen för rapportering och utvärdering av tillståndet i havsmiljön, inklusive aktuella och förutsebara socio–ekonomiska faktorer, som ska bygga på existerande regionala utvärderingar”, låter som utgångspunkt illavarslande. Att arbetsgruppen sedan ska diskutera en planerad rapport om marinbiologi till vilken det saknas författare, översättare, pengar och sakkunniga gör inte saken bättre.

Delegationerna som envisats med att ändå hålla ett möte om rapporten ställer dumma frågor och expertgruppens ordförande, Dr Simcock, gissar svaren. Eftersom de saknar författare, översättare, pengar och sakkunniga finns inga klara svar.

Norge högprioriterar genom att skicka en havsrättare från Oslo. Sverige tar det med ro och skickar en praktikant som måste väckas av den spanska praktikanten under måndagseftermiddagen.

Den spanska diplomaten stegar över till Belgien och surar över Argentina som systematiskt sätter sig på tvären, plötsligt slutar prata engelska och propsar på att rapporten översätts till sex språk för 1 500 000 dollar. Resursmissbruket visar trynet.

Generalförsamlingen minns slavarna

På 150-årsdagen för avskaffandet av slaveriet var det möte i generalförsamlingen. Svarta talare pratade om att minnas och hedra sina ättlingar som köptes, såldes, ägdes och dödades. Flera påminde om dagens slaveri: trafficking och sexuell exploatering. Någon av slavhandlarnas ättlingar, såg det inte som sin fråga. De var där för att ge, och för att kunna ta en gång när det handlade om något som rörde dem.

En grupp från Senegal dansade och spelade för de som inte fick chansen att göra sina röster hörda.

BildBildBildBild

I givakt på diktatorns begravning

Bild

Domare Meron

Bild

Emblemet är många hjälparbetares enda skydd.

Bild

Diplomaterna bakom diktaturen

Bakom diplomaternas frågor, ställda under röda korsets seminariedagar om humanitärt arbete i krigszoner, kan man skönja hur det politiska landskapet breder ut sig i salen. När domare Theodor Meron från Jugoslavientribunalen talar om tortyrbrott frågar någon om man kan undgå straffansvar genom att utföra tortyr i luftrummet. Domare Meron rekommenderar det inte. Monia presenterar sig som Syriens delegat och frågar om ockupationsmakters skyldigheter. Israel kontrar med att förfasa sig över att FN ännu inte utrett Syriens kemvapenanvändning. Monia ser ut att vara i min ålder och vi har ungefär samma ögonfärg. Hon scrollar på sin facebook över en kopp svart kaffe. Bakom den syriska flaggan blir hon en påminnelse om diktaturens många ansikten.

Hon påminner om en dag för tretton år sedan, jag hade just slutat femte klass och spenderade sommarlovet i Syrien. Vi hade blivit kallade att ge våra kondoleanser till presidenten som dog efter 30 år som Syriens enväldige ledare. Vid den döde diktatorns grav låg gråtande skolbarn, klädda i blå uniform, på knä och hukade sig över gravens kant. Deras snyftningar blev ett dovt sorl i kapellet. Jag och min kusin var klädda i dystra färger, jag hade fått låna hennes, de gråa byxorna var lite för korta. Vi hade blivit instruerade att inte skratta eller prata och att bara göra som vi blev tillsagda. ”Drobo tahiah!” – ”Givakt!” Raka i ryggen slog vi kanten av handen snett mot pannan. En del stampade i marken samtidigt. Det var en lättnad att ha klarat den första instruktionen. Lite nervöst över vad som skulle komma. Jag hade förstås gjort givakten förut, när jag var på besök under terminerna stod vi alla uppradade på skolgården innan första lektionen och hedrade militärstaten med handsidan intill pannan. I gravkapellet svepte nu en uniformerad man med filmkameran över folkhopen. Vi såg så allvarliga ut vi kunde. ”Drobo Al–fatha!” De flesta slog ut med händerna. Jag kände inte igen bönen, men angelägen om att inte sticka ut under den offentliga sorgestunden vände jag osäkert handflatorna mot taket. Min omedvetna anslutning till den muslimska bönestunden fick min kusin, full av undertryckt skratt åt mitt misstag, att dyka ner på golvet bakom de gråtande barnen för att inte låta leendet fastna på film.

På vägen ut marscherade de gråtande skolbarnen i spetsen. Bakom plakat med bilder av den döde diktatorn och hans söner, skanderade de i kör: ”Gud, Syrien, Presidenten! Gud, Syrien, Presidenten!”. Väl hemma i byn igen kunde vi dra av oss sorgekläderna och slappna av i ansiktet. Från varje balkong vajade svarta flaggor.

Åklagare Luis Moreno Ocampo i Roosevelt House

Idag jobbar jag kvällspasset i Roosevelt House. Enligt Per är det häftiga med tillställningen att F D Roosevelt som tog Amerika genom depression och världskrig har bott i huset med sin mor under förra seklet. Jag är mer uppspelt än genomsnittet med en extas jag inte uppbådat sedan Guns’n’Roses spelade i Sölvesborg 2010. Till skillnad från Axl Rose gör ICC:s förste åklagare inte sina åhörare besvikna. Luis Moreno Ocampo visar film från Nürembergtribunalen som dömde nazister efter andra världskriget och talar om åtalet mot Thomas Lubanga Dyilo som skapade en armé av barnsoldater i Kongo. Han bryter kraftigt, är bullrig och skämtsam men blir allvarlig när han talar om våldtäkt som krigföring och värjer sig mot kritiken att ha drivit en domstol för Afrika. ”Vi måste visa de våldtagna flickorna. Shame is not to be accused of African bias. Shame is not to talk about genocide.” För mycket skämt om folkmord och brott mot mänskligheten kan ju lätt bli lite makabert.

BildBildBildBild

Den syriske delegaten

SsDelBara Schweitz tomma stol hindrar mig från att bli bordsgranne   med mitt andra lands delegat. Den här dagen har han glasögon, sidbena, svart rock och paraply. Han ser ganska vänlig ut. Hans Damaskus-dialekt får mig att känna mig lite som hemma. Temat idag är fred och säkerhet. Fyra länder kommer med förslag som ligger kvar sedan förra året. Konsensuskravet för gruppen gör att det är svårare att nå en överenskommelse. Venezuela är allra surast över den bristande politiska viljan hos vissa länder. USA tycker att fred och säkerhet hellre ska diskuteras i säkerhetsrådet.

Den syriske delegaten lämnar sin telefon på bänken bredvid mig. Han går fram till podiet och skakar hand med mannen i sekretariatet. Ber om att få ordet.  Sitt tal har han skrivit ner på arabiska från ett mail på Iphonen. Som de flesta andra gratulerar han först ordföranden till ordförandeskapet. Sen uppmanar han andra länder att sluta stödja de väpnade terroristgrupper som förstör hans land och dödar hans folk. I pausen skakar han leende hand med Irans sändebud. Jag tar Sverige-skylten och flyr.

Jan Eliasson in the General Assembly

Fick se Jan Eliasson i aktion för första gången. Hoppas inte det var den sista bara för det var på lite för långt håll och under lite för flummiga omständigheter för att jag ska vara nöjd. Skolbarn, statsrepresentanter, sopraner och körsångerskor samlades i generalförsamlingen under förevändningen ”Interreligious and Intercultural Dialouge for Peace and Harmony”. Det var så pass långt ner på svenska missionens priolista att det nöjde sig med att skicka en praktikant. Slapp till och med anteckna. Perfekt tillfälle att ge efter för veckans många missade sömntimmar och slölyssna på Janne och sopranen, men jag var allt för nervös inför kommande eftermiddagsmötet och rapportering. Har inte riktigt greppat vad det handlar om. Och så har jag inte listat ut var jag ska köpa nylonstrumpor. Löplabbetsockan gör sig dåligt i ballerinaskor. Måste verkligen lära mig att ”chilla”.BildJan.BildChoir for harmony.BildBildDen naturliga frågan: Varför är en reserverad plats så långt bak? Biokänsla? Var bara liite besviken att det inte stod ”Sweden”…