Män som älskar kvinnor

Bild

Karin Enström talar för Norden i säkerhetsrådet.

”As long as men are viewed as superior and women as inferior, gender based violence will continue” Sveriges försvarsminister i säkerhetsrådet idag.

På FN blir vi inte våldtagna. Men kvinnor får lära sig att vi är underordnade. Män dirigerar oss, förnedrar oss och reducerar oss. Det börjar i hissen på 46e våningen.

Varje gång den stannar på 45e våningen drar praktikanttjejerna en bävans suck. Jag gav Hakan mitt visitkort när hans kollega introducerade oss i telefonbutiken utanför FN. Då förstod jag inte att det var samma diplomat som skickat de mail som min kvinnliga praktikantkollega hade ventilerat sin ångest över några veckor tidigare. Lite för personliga, lite för närgångna, lite för oprofessionella. Hakan mailar efter några dagar. Han uppskattade mötet och hoppas att vi ses snart igen. Jag delar inte hans önskan. Någon av de turkiska kvinnorna har ormskinnspumps. En annan har rosa ballerinaskor. Det är en lättnad att skönja deras färgglada skor i springan när hissen öppnar sig på 45e. Har man otur möts man av ett par svarta snörskor som viskar att man är ett byte, att man har lite för långa ben, lite för genomskinlig blus och lite för tighta byxor.

Innan Patrice slutade i receptionen var det han som var min minst önskade medresenär i hissen. ”Hello, Princess”, hälsade han gärna och kanske kysste han sina fingertoppar och slog ut med handen för att mest möjligt förankra sin uppskattning. ”You should be a model. If I had an agency I would hire you right away. You have the perfect body for it.” 46 våningar kan ta lång tid. Om det blåser ute tar det extra lång tid, för att undvika att hissen svajar mot väggarna.

Om man har tur så går det på någon fransos redan på 44e och då kan man parera dem mellan sig och Patrice för att få slut på det ovälkomna karriärsamtalet. Sedan kan man utnyttja sina långa modellben till att snabbt skritta ut genom dörren bort mot FN-huset.

Där börjar nästa mentala prövning.

Jag var på möte med ambassadören. En av mötespunkterna handlar om hur vi ska få en jämnare könsfördelning i Internationella brottmålsdomstolen. Beskedet var glädjande.

”I was asked to find a woman to work with me. And I am now happy to say that I have found myself a fine woman”, förklarar den manlige talaren belåtet om sin nya kollega. Min ambassadör fnyser till. Men talaren får hållas. Männen får hållas. Och kvinnorna tyglas.

Annonser

Igår när kriget kom

Det var nog fyra år sedan de tre bröderna började bygga på sitt hus, på en tom jordplätt i byn. Det var innan kriget kom. De är min farfars sysslings söner men vi kallar varandra oftast för kusiner. Den äldste brodern skickade mig ett mail och berättade att jag skulle få se det påbörjade huset till sommaren när jag kom till byn.

I juli satt vi på taket, hopträngda i en trasig säng som fungerade som soffa, med utsikt över byarna och olivodlingarna i dalen. Den äldre brodern hade gjort ett bord av gamla byggstenar. Min syrra och jag smög ner i ett av de blivande rummen på bottenvåningen. Egentligen har ingen av oss någon syster, vi är kusiner men vi brukade skoja om att vi var syskon ibland. Medan jag höll utkik gömde sig syrran bland dammiga byggstenar och bråte för att prata i telefon med sin pojkvän i Damaskus, de hade haft ett hemligt förhållande i flera år.

Sen kokade vi vatten hos Reza och hans fru i grannhuset, och tog med kitteln och matteblad i små koppar med sugrör upp på taket. Där gick vattenpipan runt, mellan grannar, syskon, släktingar och vänner. Dess rök luktade sött av äppeltambak. Vi skvallrade om den yngre av bröderna som kanske skulle förlova sig med en flicka från grannbyn. Vi skrattade åt Fidel som klinkade på en ostämd gitarr och skrålade gamla barnsånger medan solen sjönk mot dalen. Reza ska alltid vara värst, han rökte cigg istället för pipa och tog riktiga ackord på gitarren. Vi himlade med ögonen och lät honom hållas.

Så kom kriget.

Den yngre brodern förlovade sig med flickan från grannbyn, de skulle gifta sig när huset var klart. Men han blev inkallad i militärtjänst och flydde till Libanon. Reza lämnade också byn, och sin fru och dotter för att ta hand om sin far som inte längre kunde röra sig själv. Hans fars båda ben är gipsade och fyllda med bombsplitter som inte kan opereras bort.

Syrran var rädd att hennes ord övervakades. Trots att jag frågade så svepande jag kunde så berättade hon aldrig ens vad kvarteren hon jobbade som lärare i hette. Hon frågade om mina studier istället. Någon dog i skolans kvarter nästan varje dag. Jag hade varit där en gång och hämtat hennes lön i ett kuvert, av en äldre skolförestånderska i svart huckle. Jag försökte följa utvecklingen på nyheterna istället, men minnet av områdets namn kom aldrig tillbaka. Syrran flydde förra året.

Nu bor den äldre brodern i det färdigbyggda huset. Den där kvällen i juli var sista gången vi satt på taket, innan kriget kom.

I givakt på diktatorns begravning

Bild

Domare Meron

Bild

Emblemet är många hjälparbetares enda skydd.

Bild

Diplomaterna bakom diktaturen

Bakom diplomaternas frågor, ställda under röda korsets seminariedagar om humanitärt arbete i krigszoner, kan man skönja hur det politiska landskapet breder ut sig i salen. När domare Theodor Meron från Jugoslavientribunalen talar om tortyrbrott frågar någon om man kan undgå straffansvar genom att utföra tortyr i luftrummet. Domare Meron rekommenderar det inte. Monia presenterar sig som Syriens delegat och frågar om ockupationsmakters skyldigheter. Israel kontrar med att förfasa sig över att FN ännu inte utrett Syriens kemvapenanvändning. Monia ser ut att vara i min ålder och vi har ungefär samma ögonfärg. Hon scrollar på sin facebook över en kopp svart kaffe. Bakom den syriska flaggan blir hon en påminnelse om diktaturens många ansikten.

Hon påminner om en dag för tretton år sedan, jag hade just slutat femte klass och spenderade sommarlovet i Syrien. Vi hade blivit kallade att ge våra kondoleanser till presidenten som dog efter 30 år som Syriens enväldige ledare. Vid den döde diktatorns grav låg gråtande skolbarn, klädda i blå uniform, på knä och hukade sig över gravens kant. Deras snyftningar blev ett dovt sorl i kapellet. Jag och min kusin var klädda i dystra färger, jag hade fått låna hennes, de gråa byxorna var lite för korta. Vi hade blivit instruerade att inte skratta eller prata och att bara göra som vi blev tillsagda. ”Drobo tahiah!” – ”Givakt!” Raka i ryggen slog vi kanten av handen snett mot pannan. En del stampade i marken samtidigt. Det var en lättnad att ha klarat den första instruktionen. Lite nervöst över vad som skulle komma. Jag hade förstås gjort givakten förut, när jag var på besök under terminerna stod vi alla uppradade på skolgården innan första lektionen och hedrade militärstaten med handsidan intill pannan. I gravkapellet svepte nu en uniformerad man med filmkameran över folkhopen. Vi såg så allvarliga ut vi kunde. ”Drobo Al–fatha!” De flesta slog ut med händerna. Jag kände inte igen bönen, men angelägen om att inte sticka ut under den offentliga sorgestunden vände jag osäkert handflatorna mot taket. Min omedvetna anslutning till den muslimska bönestunden fick min kusin, full av undertryckt skratt åt mitt misstag, att dyka ner på golvet bakom de gråtande barnen för att inte låta leendet fastna på film.

På vägen ut marscherade de gråtande skolbarnen i spetsen. Bakom plakat med bilder av den döde diktatorn och hans söner, skanderade de i kör: ”Gud, Syrien, Presidenten! Gud, Syrien, Presidenten!”. Väl hemma i byn igen kunde vi dra av oss sorgekläderna och slappna av i ansiktet. Från varje balkong vajade svarta flaggor.

Bästa Beatrice och alla ni andra

Jag kom lindrigt undan. Jag blir inte stoppad av papperspolisen. Skåne har ingen tunnelbana.

Jag kom lindrigt undan. En del är bara nyfikna. Som den holländska tjejen i internationell rätt. ”Svensk? Du ser inte vidare svensk ut”. Jag kunde sagt emot. Frågat hur svenskar ser ut. Upplyst henne om att vikingarna är döda. Men jag säger det. Jag säger att farsan är arab. Hon är nöjd. Hon gissade rätt. Jag är inte svensk. Svenskar ser inte ut så. Hon har bott i Stockholm. Hon borde veta.

Jag kom lindrigt undan. En del märker ingen skillnad. Som Anne. Jag berättar om holländskan för Anne. Anne vill ha ett öppet sinne. Kämpa för rättigheter. Vara välkomnande. Anne granskar mitt ansikte. ”Vadå, du skulle kunna vara vilken svensk som helst”. Hon ser allvarlig ut. Övertygande. Håller min blick stadigt i sin. Pockar på min tacksamhet. Jag är inte tacksam. Jag är inte vilken svensk som helst. Jag är en svensk som är arabisk. Det innebär ofta att jag inte kan ta min svenskhet för given. Att omgivningen vill att jag ska välja. Eller så väljer de. De som anser sig ha rätt.

Jag kom lindrigt undan. En del vill vara blattelovers. Som massören som försäkrar mig om att hon ser mig helt som svensk. Hon ler med huvudet varmt välkomnande på sned. En förväntan på tacksamhet sprider sig i rummet. Komplimangen når inte fram. Det är lov att se mig som arab vill jag säga. Jag är arab. Jag är svensk. Jag kan multitaska. Det kan inte du. Kanske tror hon inte att jag känner mig välkommen nog. Hon fortsätter med att vi invandrare har kommit med så mycket bra. Som mat till exempel.

Jag kom lindrigt undan. En del vill bara hjälpa. Som tjejen i kassan på Konsum som inte besvärar mig med sin skånska. Hon ligger steget före. Slår om till engelska när det är min tur. Pekar leende på kvittot som hon låter vaja framför mitt ansikte. Kanske pratar jag inte engelska heller.

Jag kom lindrigt undan. Jag är vit. Jag är kristen. Jag bodde i villa. Mitt mellannamn är Anna.

Sluta gratulera mig på kvinnodagen

”Grattis på kvinnodagen!” Norrmannen jag just mött i baren i Brooklyn lägger en svettig arm om mig och förklarar för sin polare att han just mött denna snygga svenska fotomodell och nu ska han bjuda mig på en drink eftersom det är min dag idag. Inte en öl, har han redan gjort klart, det är för män. Jag orkar inte upplysa slyngeln om att jag inte tillhör dem som firar en dag som är till för att uppmärksamma kvinnoförtryck.

Norsken är inte den enda som på sista tiden påmint mig om att kvinnlighet ofta är detsamma som underordning.

Här följer ett urval ur vardagen:

1. Efter att ha blivit hälsad med ”Hi gorgeous” i hissen på väg upp till kontoret undviker jag att hälsa glatt på främmande män som åker hiss.

2. Föreställ dig nu att den kvinnliga receptionisten/chauffören går fram till en av männen jobbet, som hon bara hälsat på förr, berömmer först hans fina klädsel och säger sedan till hans kollega som står beredd att åka med till flyget att hon trodde att det var den vackre unge mannen som skulle följa med henne i bilen.

Tanken blir liksom lite löjeväckande. I verkligheten är den manlige receptionisten/chauffören som säger det till/om mig, den kvinnliga praktikanten.

3. Jag tränade på 24/7 i Lund innan jag flyttade till USA. Jag fick snabbt en idé att stämningen var lite testosteronstinn inne på gymet. Intalade mig att jag bara var larvig, kanske lite fördomsfull men hade förra veckans träningsupplevelse i minnet när en främmande man i huset påpekade att jag hade ”jävigt tighta ben” så jag drog ändå på mig ett par långa tights till träningen. Borde tagit bruka om jag velat undvika kroppskommentarer. ”Kolla in den bruden, hon har ju för fan skitsnygga ben” hör jag en kille ogenerat säga till sin träningskompis från maskinen bredvid medan jag gör vadhävningar.

Efter att ha slutat gå ut på nation bland post-pubertala pojkar som frågar om de kan få klämma på min rumpa väcktes hoppet om att bli behandlad med anständighet, men fenomenet fortsätter istället i nya skepnader.

Nej, jag tar det inte som en komplimang när folk förminskar mig till en kropp eller ett utseende.  Jag vill bara jobba, träna, supa, resa, åka hiss och gå genom livet utan att bli verbalt kladdad på.

Den syriske delegaten

SsDelBara Schweitz tomma stol hindrar mig från att bli bordsgranne   med mitt andra lands delegat. Den här dagen har han glasögon, sidbena, svart rock och paraply. Han ser ganska vänlig ut. Hans Damaskus-dialekt får mig att känna mig lite som hemma. Temat idag är fred och säkerhet. Fyra länder kommer med förslag som ligger kvar sedan förra året. Konsensuskravet för gruppen gör att det är svårare att nå en överenskommelse. Venezuela är allra surast över den bristande politiska viljan hos vissa länder. USA tycker att fred och säkerhet hellre ska diskuteras i säkerhetsrådet.

Den syriske delegaten lämnar sin telefon på bänken bredvid mig. Han går fram till podiet och skakar hand med mannen i sekretariatet. Ber om att få ordet.  Sitt tal har han skrivit ner på arabiska från ett mail på Iphonen. Som de flesta andra gratulerar han först ordföranden till ordförandeskapet. Sen uppmanar han andra länder att sluta stödja de väpnade terroristgrupper som förstör hans land och dödar hans folk. I pausen skakar han leende hand med Irans sändebud. Jag tar Sverige-skylten och flyr.