Igår när kriget kom

Det var nog fyra år sedan de tre bröderna började bygga på sitt hus, på en tom jordplätt i byn. Det var innan kriget kom. De är min farfars sysslings söner men vi kallar varandra oftast för kusiner. Den äldste brodern skickade mig ett mail och berättade att jag skulle få se det påbörjade huset till sommaren när jag kom till byn.

I juli satt vi på taket, hopträngda i en trasig säng som fungerade som soffa, med utsikt över byarna och olivodlingarna i dalen. Den äldre brodern hade gjort ett bord av gamla byggstenar. Min syrra och jag smög ner i ett av de blivande rummen på bottenvåningen. Egentligen har ingen av oss någon syster, vi är kusiner men vi brukade skoja om att vi var syskon ibland. Medan jag höll utkik gömde sig syrran bland dammiga byggstenar och bråte för att prata i telefon med sin pojkvän i Damaskus, de hade haft ett hemligt förhållande i flera år.

Sen kokade vi vatten hos Reza och hans fru i grannhuset, och tog med kitteln och matteblad i små koppar med sugrör upp på taket. Där gick vattenpipan runt, mellan grannar, syskon, släktingar och vänner. Dess rök luktade sött av äppeltambak. Vi skvallrade om den yngre av bröderna som kanske skulle förlova sig med en flicka från grannbyn. Vi skrattade åt Fidel som klinkade på en ostämd gitarr och skrålade gamla barnsånger medan solen sjönk mot dalen. Reza ska alltid vara värst, han rökte cigg istället för pipa och tog riktiga ackord på gitarren. Vi himlade med ögonen och lät honom hållas.

Så kom kriget.

Den yngre brodern förlovade sig med flickan från grannbyn, de skulle gifta sig när huset var klart. Men han blev inkallad i militärtjänst och flydde till Libanon. Reza lämnade också byn, och sin fru och dotter för att ta hand om sin far som inte längre kunde röra sig själv. Hans fars båda ben är gipsade och fyllda med bombsplitter som inte kan opereras bort.

Syrran var rädd att hennes ord övervakades. Trots att jag frågade så svepande jag kunde så berättade hon aldrig ens vad kvarteren hon jobbade som lärare i hette. Hon frågade om mina studier istället. Någon dog i skolans kvarter nästan varje dag. Jag hade varit där en gång och hämtat hennes lön i ett kuvert, av en äldre skolförestånderska i svart huckle. Jag försökte följa utvecklingen på nyheterna istället, men minnet av områdets namn kom aldrig tillbaka. Syrran flydde förra året.

Nu bor den äldre brodern i det färdigbyggda huset. Den där kvällen i juli var sista gången vi satt på taket, innan kriget kom.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s