Kött och glass på Coney Island

Fett- & sockertemat fortsätter. Som vanligt sviker New Yorks tunnelbana de resenärer som önskar hamna där de planerat, så när jag bytt tåg tre gånger åker jag till ändstationen och går av på Coney Island. Vid en första anblick liknar stället det groteska nöjesfält som Halmstad kommun tryckt in min fars villaområde blandat med Las Vegas uppblåsta plastighet. Coney Island lyckas trots det med konststycket att verka avslappnat och gemytligt. Inga skrikande plastdinosaurier och inga strippor. Istället korv, glass, strand och höghus.

Bild

Nathan erbjuder olika varianter av kött i bröd. Korven är kung!

Bild

Kött i bröd förtärs i solen.

Bild

Prövade söka på ”Hale & Hearty” + ”nearby”, men fick till svar att det var 3,2 km till närmsta sallad.

Bild

Skippade salladen och anslöt mig till den lokala seden istället. Kött i bröd.

Bild

Denny skyltar pedagogiskt på taket.

Bild

Black Cherry och ständiga vinnaren Peanut Butter Cups. Bästa fett- och sockerkällan!

Bild

Hej Clown.

Bild

Mer färg och mera nöje.

Bild

En väggmålning bland byggnadsställningarna.

Bild

Äntligen en strand bakom husen.

Bild

Storstadslugnet fanns på Coney Island.

Annonser

FN slänger pengarna i sjön

Bild

Vårens första havsrättsförhandlingar är så tråkiga att jag håller mig vaken genom att låta bli att lyssna. Att jag fått i uppgift att bevaka arbetsgruppen i den ”reguljära processen för rapportering och utvärdering av tillståndet i havsmiljön, inklusive aktuella och förutsebara socio–ekonomiska faktorer, som ska bygga på existerande regionala utvärderingar”, låter som utgångspunkt illavarslande. Att arbetsgruppen sedan ska diskutera en planerad rapport om marinbiologi till vilken det saknas författare, översättare, pengar och sakkunniga gör inte saken bättre.

Delegationerna som envisats med att ändå hålla ett möte om rapporten ställer dumma frågor och expertgruppens ordförande, Dr Simcock, gissar svaren. Eftersom de saknar författare, översättare, pengar och sakkunniga finns inga klara svar.

Norge högprioriterar genom att skicka en havsrättare från Oslo. Sverige tar det med ro och skickar en praktikant som måste väckas av den spanska praktikanten under måndagseftermiddagen.

Den spanska diplomaten stegar över till Belgien och surar över Argentina som systematiskt sätter sig på tvären, plötsligt slutar prata engelska och propsar på att rapporten översätts till sex språk för 1 500 000 dollar. Resursmissbruket visar trynet.

Tårtkalas i Brooklyn

Signe firade födelsedag och bjöd på hallontårta och sol i Brooklyn. Ser redan fram emot nästa omgång av fett, socker och solbrillor med Nordic–Pacific–gänget!

Bild

Jag älskar socker…

Bild

Carro, Theis, lite Bjerke och takutsikten.

Bild

…en brandtrappa senare.

Bild

Norge och Sverige på soldäcket!

Bild

Grannen.

Bild

Elly, Carro och födelsedagsbuketten.

Bild

Lunch.

Bild

Reagan. Och hans fans?

Bild

Vinnarbilden, både av Reagan och Signe:)

Bild

…och sockret älskar mig!

Igår när kriget kom

Det var nog fyra år sedan de tre bröderna började bygga på sitt hus, på en tom jordplätt i byn. Det var innan kriget kom. De är min farfars sysslings söner men vi kallar varandra oftast för kusiner. Den äldste brodern skickade mig ett mail och berättade att jag skulle få se det påbörjade huset till sommaren när jag kom till byn.

I juli satt vi på taket, hopträngda i en trasig säng som fungerade som soffa, med utsikt över byarna och olivodlingarna i dalen. Den äldre brodern hade gjort ett bord av gamla byggstenar. Min syrra och jag smög ner i ett av de blivande rummen på bottenvåningen. Egentligen har ingen av oss någon syster, vi är kusiner men vi brukade skoja om att vi var syskon ibland. Medan jag höll utkik gömde sig syrran bland dammiga byggstenar och bråte för att prata i telefon med sin pojkvän i Damaskus, de hade haft ett hemligt förhållande i flera år.

Sen kokade vi vatten hos Reza och hans fru i grannhuset, och tog med kitteln och matteblad i små koppar med sugrör upp på taket. Där gick vattenpipan runt, mellan grannar, syskon, släktingar och vänner. Dess rök luktade sött av äppeltambak. Vi skvallrade om den yngre av bröderna som kanske skulle förlova sig med en flicka från grannbyn. Vi skrattade åt Fidel som klinkade på en ostämd gitarr och skrålade gamla barnsånger medan solen sjönk mot dalen. Reza ska alltid vara värst, han rökte cigg istället för pipa och tog riktiga ackord på gitarren. Vi himlade med ögonen och lät honom hållas.

Så kom kriget.

Den yngre brodern förlovade sig med flickan från grannbyn, de skulle gifta sig när huset var klart. Men han blev inkallad i militärtjänst och flydde till Libanon. Reza lämnade också byn, och sin fru och dotter för att ta hand om sin far som inte längre kunde röra sig själv. Hans fars båda ben är gipsade och fyllda med bombsplitter som inte kan opereras bort.

Syrran var rädd att hennes ord övervakades. Trots att jag frågade så svepande jag kunde så berättade hon aldrig ens vad kvarteren hon jobbade som lärare i hette. Hon frågade om mina studier istället. Någon dog i skolans kvarter nästan varje dag. Jag hade varit där en gång och hämtat hennes lön i ett kuvert, av en äldre skolförestånderska i svart huckle. Jag försökte följa utvecklingen på nyheterna istället, men minnet av områdets namn kom aldrig tillbaka. Syrran flydde förra året.

Nu bor den äldre brodern i det färdigbyggda huset. Den där kvällen i juli var sista gången vi satt på taket, innan kriget kom.

Columbia Uni v. Juridicum Lund

På Columbia Uni käkar de pizza och dricker cola. Mentos i läskflaska får passera som ett vetenskapligt experiment. Främlingsfientlighet yttras som ”Go back to Connecticut, dude!”

De vuxna sa att man skulle ta vara på ungdomen.

Istället utvecklades jag till en föraktfull människa på Juridicum i Lund. Jag föraktade ekonomerna som inte lyckades dölja sina juristkomplex när de i hemlighet försökte passera som elever på skolan. Jag föraktade förstaårs-eleverna som segervisst slog med näven genom luften borta vid resultattavlorna och sedan med ett högmodigt flin skred genom kafeterian. Jag föraktade de hesa Stockholmsbrudarna som efter ”Tystnad!” – skyltarnas uttåg ur biblioteket ogenerat pussas och kramas över telefon. Framför allt föraktade jag mig själv för att jag innerst inne också ville ha anledning till självbelåtna glädjeskutt vid resultattavlan, ville känna mig lika hemma på Juridicum som en ekonom bland lagböckerna och ville vara tillräckligt narcissistisk för att fläka ut min helg i bibliotekstrappan.

Nåväl, en lördagsmorgon på Columbia var fint:

BildBildBildBildBild

Subway Singer Beating the Devil

Bild

 The Devil: ”If you waste your time a-talking to the people who don’t listen
to the things that you are saying who do you think’s going to hear?
And if you should die explaining how the things that they complain about
are things they could be changing, who d’you think’s goin’ to care?”

Well, the old man was a stranger, but I’d heard his song before;
back when failure had me locked out on the wrong side of the door;
when no-one stood behind me but my shadow on the floor
and lonesome was more than a state of mind.
You see, the devil haunts a hungry man;
if you don’t want to join him you’ve got to beat him.
I ain’t sayin’ I beat the devil, but I drank his beer for nothing,
and then I stole his song,

”And you still can hear me singing to the people who don’t listen
to the things that I am saying, praying someone’s going to hear;
And I guess I’ll die explaining how the things that they complain about
are things they could be changing, hoping someone’s goin’ to care”

Kris Kristoffersson, To Beat the Devil

Generalförsamlingen minns slavarna

På 150-årsdagen för avskaffandet av slaveriet var det möte i generalförsamlingen. Svarta talare pratade om att minnas och hedra sina ättlingar som köptes, såldes, ägdes och dödades. Flera påminde om dagens slaveri: trafficking och sexuell exploatering. Någon av slavhandlarnas ättlingar, såg det inte som sin fråga. De var där för att ge, och för att kunna ta en gång när det handlade om något som rörde dem.

En grupp från Senegal dansade och spelade för de som inte fick chansen att göra sina röster hörda.

BildBildBildBild