I givakt på diktatorns begravning

Bild

Domare Meron

Bild

Emblemet är många hjälparbetares enda skydd.

Bild

Diplomaterna bakom diktaturen

Bakom diplomaternas frågor, ställda under röda korsets seminariedagar om humanitärt arbete i krigszoner, kan man skönja hur det politiska landskapet breder ut sig i salen. När domare Theodor Meron från Jugoslavientribunalen talar om tortyrbrott frågar någon om man kan undgå straffansvar genom att utföra tortyr i luftrummet. Domare Meron rekommenderar det inte. Monia presenterar sig som Syriens delegat och frågar om ockupationsmakters skyldigheter. Israel kontrar med att förfasa sig över att FN ännu inte utrett Syriens kemvapenanvändning. Monia ser ut att vara i min ålder och vi har ungefär samma ögonfärg. Hon scrollar på sin facebook över en kopp svart kaffe. Bakom den syriska flaggan blir hon en påminnelse om diktaturens många ansikten.

Hon påminner om en dag för tretton år sedan, jag hade just slutat femte klass och spenderade sommarlovet i Syrien. Vi hade blivit kallade att ge våra kondoleanser till presidenten som dog efter 30 år som Syriens enväldige ledare. Vid den döde diktatorns grav låg gråtande skolbarn, klädda i blå uniform, på knä och hukade sig över gravens kant. Deras snyftningar blev ett dovt sorl i kapellet. Jag och min kusin var klädda i dystra färger, jag hade fått låna hennes, de gråa byxorna var lite för korta. Vi hade blivit instruerade att inte skratta eller prata och att bara göra som vi blev tillsagda. ”Drobo tahiah!” – ”Givakt!” Raka i ryggen slog vi kanten av handen snett mot pannan. En del stampade i marken samtidigt. Det var en lättnad att ha klarat den första instruktionen. Lite nervöst över vad som skulle komma. Jag hade förstås gjort givakten förut, när jag var på besök under terminerna stod vi alla uppradade på skolgården innan första lektionen och hedrade militärstaten med handsidan intill pannan. I gravkapellet svepte nu en uniformerad man med filmkameran över folkhopen. Vi såg så allvarliga ut vi kunde. ”Drobo Al–fatha!” De flesta slog ut med händerna. Jag kände inte igen bönen, men angelägen om att inte sticka ut under den offentliga sorgestunden vände jag osäkert handflatorna mot taket. Min omedvetna anslutning till den muslimska bönestunden fick min kusin, full av undertryckt skratt åt mitt misstag, att dyka ner på golvet bakom de gråtande barnen för att inte låta leendet fastna på film.

På vägen ut marscherade de gråtande skolbarnen i spetsen. Bakom plakat med bilder av den döde diktatorn och hans söner, skanderade de i kör: ”Gud, Syrien, Presidenten! Gud, Syrien, Presidenten!”. Väl hemma i byn igen kunde vi dra av oss sorgekläderna och slappna av i ansiktet. Från varje balkong vajade svarta flaggor.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s