I givakt på diktatorns begravning

Bild

Domare Meron

Bild

Emblemet är många hjälparbetares enda skydd.

Bild

Diplomaterna bakom diktaturen

Bakom diplomaternas frågor, ställda under röda korsets seminariedagar om humanitärt arbete i krigszoner, kan man skönja hur det politiska landskapet breder ut sig i salen. När domare Theodor Meron från Jugoslavientribunalen talar om tortyrbrott frågar någon om man kan undgå straffansvar genom att utföra tortyr i luftrummet. Domare Meron rekommenderar det inte. Monia presenterar sig som Syriens delegat och frågar om ockupationsmakters skyldigheter. Israel kontrar med att förfasa sig över att FN ännu inte utrett Syriens kemvapenanvändning. Monia ser ut att vara i min ålder och vi har ungefär samma ögonfärg. Hon scrollar på sin facebook över en kopp svart kaffe. Bakom den syriska flaggan blir hon en påminnelse om diktaturens många ansikten.

Hon påminner om en dag för tretton år sedan, jag hade just slutat femte klass och spenderade sommarlovet i Syrien. Vi hade blivit kallade att ge våra kondoleanser till presidenten som dog efter 30 år som Syriens enväldige ledare. Vid den döde diktatorns grav låg gråtande skolbarn, klädda i blå uniform, på knä och hukade sig över gravens kant. Deras snyftningar blev ett dovt sorl i kapellet. Jag och min kusin var klädda i dystra färger, jag hade fått låna hennes, de gråa byxorna var lite för korta. Vi hade blivit instruerade att inte skratta eller prata och att bara göra som vi blev tillsagda. ”Drobo tahiah!” – ”Givakt!” Raka i ryggen slog vi kanten av handen snett mot pannan. En del stampade i marken samtidigt. Det var en lättnad att ha klarat den första instruktionen. Lite nervöst över vad som skulle komma. Jag hade förstås gjort givakten förut, när jag var på besök under terminerna stod vi alla uppradade på skolgården innan första lektionen och hedrade militärstaten med handsidan intill pannan. I gravkapellet svepte nu en uniformerad man med filmkameran över folkhopen. Vi såg så allvarliga ut vi kunde. ”Drobo Al–fatha!” De flesta slog ut med händerna. Jag kände inte igen bönen, men angelägen om att inte sticka ut under den offentliga sorgestunden vände jag osäkert handflatorna mot taket. Min omedvetna anslutning till den muslimska bönestunden fick min kusin, full av undertryckt skratt åt mitt misstag, att dyka ner på golvet bakom de gråtande barnen för att inte låta leendet fastna på film.

På vägen ut marscherade de gråtande skolbarnen i spetsen. Bakom plakat med bilder av den döde diktatorn och hans söner, skanderade de i kör: ”Gud, Syrien, Presidenten! Gud, Syrien, Presidenten!”. Väl hemma i byn igen kunde vi dra av oss sorgekläderna och slappna av i ansiktet. Från varje balkong vajade svarta flaggor.

Åklagare Luis Moreno Ocampo i Roosevelt House

Idag jobbar jag kvällspasset i Roosevelt House. Enligt Per är det häftiga med tillställningen att F D Roosevelt som tog Amerika genom depression och världskrig har bott i huset med sin mor under förra seklet. Jag är mer uppspelt än genomsnittet med en extas jag inte uppbådat sedan Guns’n’Roses spelade i Sölvesborg 2010. Till skillnad från Axl Rose gör ICC:s förste åklagare inte sina åhörare besvikna. Luis Moreno Ocampo visar film från Nürembergtribunalen som dömde nazister efter andra världskriget och talar om åtalet mot Thomas Lubanga Dyilo som skapade en armé av barnsoldater i Kongo. Han bryter kraftigt, är bullrig och skämtsam men blir allvarlig när han talar om våldtäkt som krigföring och värjer sig mot kritiken att ha drivit en domstol för Afrika. ”Vi måste visa de våldtagna flickorna. Shame is not to be accused of African bias. Shame is not to talk about genocide.” För mycket skämt om folkmord och brott mot mänskligheten kan ju lätt bli lite makabert.

BildBildBildBild

Saint Patrick´s Day

Irlands nationaldag firas med säckpipor, grön öl och avspärrningar längs paraden på Fifth avenue. Firandet börjar redan på lördagen, en dag för tidigt för att skona amerikanska arbetsgivare från fyllesjukan. NYPD raggar på snoriga svenska tjejer och pretzelståndet luktar varmt bröd i snökylan. Glada cheerladers studsar bredvid allvarliga ansikten som önskar England ut ur Irland. Irlands och USA:s flaggor vandrar tillsammans över gatorna. Dumpa nu gitarren och köp dig en säckpipa.BildBildBildBildBildBildBild

Bästa Beatrice och alla ni andra

Jag kom lindrigt undan. Jag blir inte stoppad av papperspolisen. Skåne har ingen tunnelbana.

Jag kom lindrigt undan. En del är bara nyfikna. Som den holländska tjejen i internationell rätt. ”Svensk? Du ser inte vidare svensk ut”. Jag kunde sagt emot. Frågat hur svenskar ser ut. Upplyst henne om att vikingarna är döda. Men jag säger det. Jag säger att farsan är arab. Hon är nöjd. Hon gissade rätt. Jag är inte svensk. Svenskar ser inte ut så. Hon har bott i Stockholm. Hon borde veta.

Jag kom lindrigt undan. En del märker ingen skillnad. Som Anne. Jag berättar om holländskan för Anne. Anne vill ha ett öppet sinne. Kämpa för rättigheter. Vara välkomnande. Anne granskar mitt ansikte. ”Vadå, du skulle kunna vara vilken svensk som helst”. Hon ser allvarlig ut. Övertygande. Håller min blick stadigt i sin. Pockar på min tacksamhet. Jag är inte tacksam. Jag är inte vilken svensk som helst. Jag är en svensk som är arabisk. Det innebär ofta att jag inte kan ta min svenskhet för given. Att omgivningen vill att jag ska välja. Eller så väljer de. De som anser sig ha rätt.

Jag kom lindrigt undan. En del vill vara blattelovers. Som massören som försäkrar mig om att hon ser mig helt som svensk. Hon ler med huvudet varmt välkomnande på sned. En förväntan på tacksamhet sprider sig i rummet. Komplimangen når inte fram. Det är lov att se mig som arab vill jag säga. Jag är arab. Jag är svensk. Jag kan multitaska. Det kan inte du. Kanske tror hon inte att jag känner mig välkommen nog. Hon fortsätter med att vi invandrare har kommit med så mycket bra. Som mat till exempel.

Jag kom lindrigt undan. En del vill bara hjälpa. Som tjejen i kassan på Konsum som inte besvärar mig med sin skånska. Hon ligger steget före. Slår om till engelska när det är min tur. Pekar leende på kvittot som hon låter vaja framför mitt ansikte. Kanske pratar jag inte engelska heller.

Jag kom lindrigt undan. Jag är vit. Jag är kristen. Jag bodde i villa. Mitt mellannamn är Anna.

Sluta gratulera mig på kvinnodagen

”Grattis på kvinnodagen!” Norrmannen jag just mött i baren i Brooklyn lägger en svettig arm om mig och förklarar för sin polare att han just mött denna snygga svenska fotomodell och nu ska han bjuda mig på en drink eftersom det är min dag idag. Inte en öl, har han redan gjort klart, det är för män. Jag orkar inte upplysa slyngeln om att jag inte tillhör dem som firar en dag som är till för att uppmärksamma kvinnoförtryck.

Norsken är inte den enda som på sista tiden påmint mig om att kvinnlighet ofta är detsamma som underordning.

Här följer ett urval ur vardagen:

1. Efter att ha blivit hälsad med ”Hi gorgeous” i hissen på väg upp till kontoret undviker jag att hälsa glatt på främmande män som åker hiss.

2. Föreställ dig nu att den kvinnliga receptionisten/chauffören går fram till en av männen jobbet, som hon bara hälsat på förr, berömmer först hans fina klädsel och säger sedan till hans kollega som står beredd att åka med till flyget att hon trodde att det var den vackre unge mannen som skulle följa med henne i bilen.

Tanken blir liksom lite löjeväckande. I verkligheten är den manlige receptionisten/chauffören som säger det till/om mig, den kvinnliga praktikanten.

3. Jag tränade på 24/7 i Lund innan jag flyttade till USA. Jag fick snabbt en idé att stämningen var lite testosteronstinn inne på gymet. Intalade mig att jag bara var larvig, kanske lite fördomsfull men hade förra veckans träningsupplevelse i minnet när en främmande man i huset påpekade att jag hade ”jävigt tighta ben” så jag drog ändå på mig ett par långa tights till träningen. Borde tagit bruka om jag velat undvika kroppskommentarer. ”Kolla in den bruden, hon har ju för fan skitsnygga ben” hör jag en kille ogenerat säga till sin träningskompis från maskinen bredvid medan jag gör vadhävningar.

Efter att ha slutat gå ut på nation bland post-pubertala pojkar som frågar om de kan få klämma på min rumpa väcktes hoppet om att bli behandlad med anständighet, men fenomenet fortsätter istället i nya skepnader.

Nej, jag tar det inte som en komplimang när folk förminskar mig till en kropp eller ett utseende.  Jag vill bara jobba, träna, supa, resa, åka hiss och gå genom livet utan att bli verbalt kladdad på.

A Walk in the Park

Sjukdom, trasig häl och matförgiftning bådar för rekreationshelg i några av New Yorks parker.

Bland trubadurerna i Central Park promenerar fotgängare i päls och högklackat eller gymnastikskor och pannband. De som inte skäms för att vara rika turister fotograferar från hästdragna kärror. Att det är en amerikansk statspark märks på antalet löpare i den obligatoriska kepsen. På vintern bär man den mot kylan, sedan som skydd mot vårens genomträngande ljus, om sommaren för att undgå solsting och under hösten skyddar den mot mörkerdepression.

BildBildBildBild

Pelham Bay Park är fri från instruktioner om vilken gräsmatta man får sätta fötterna på. Stenarna ligger inte där någon placerat dem och solljuset flödar fritt utan att motas tillbaka av Manhattans torn. En park att vara i.

BildBildBildBildBild